Är det nu jag ska känna mig stark? Är det när jag lärt mig säga nej som jag ska känna att damn, jag är en stark, independent kvinna som klarar mig hur bra som helst?
Nja, jag vet inte jag. Jag sitter ensam i min lägenhet med tusentals tända ljus, min filt min hästkudde och deseprate housewives. Men stark?
Nej inte så mycket..
Jag fick en förfrågan om att få komma och ta hand om en vän förrut. Jag orkar inte. Det finns liksom ingen anledning att umgås då det endast är på den andres vilkor! Jag ångrade mig i samma sekund som jag sa nej men det visade sig att den personen inte hade nån lust för att tjata å jag vill inte ångra mig på egen hand så här är jag. Ensam i mina tanttrosor och trasiga linne.

Mamma kom förbi igår. Tragiskt nog så var jag inte hemma så hon lämnade en påse på mitt bord (bland alla andra påsar) och där i låg en underbar grå bh. Att man blir så lycklig över så lite. Är man inte vuxen då? Eller är de då man är vuxen?
Inte kan man som när man är liten studsa och hoppa å visa sin glädje heller. Är man vuxen då? Eller är man död?
Att det ska vara så svårt att visa uppskattning.
Jag har ju över huvudtaget svårt att visa känslor. Oftast blir det helt jävla fel och jag säger saker som jag inte alls menar och som jag inte alls känner bara för att provocera fram en reaktion och sen blir jag irriterad på personen som inte ger mig den stormiga reaktion jag väntat mig och sen blir jag ännu mer arg för att jag är så dum som bara inte säger vad jag känner.
Dumt? You tell me!

Hunden studsar runt här och vill antagligen kelas. Jag kan INTE säga nej!
Mitt liv, min kärlek, min baby!

Puss, M



Ne, tänk vad livet varit lätt om man bara varit en Barbara!