Det är så mycket som snurrar. Som alltid.

Så det är svårt att få ner några ord i den här bloggen. Men ändå känner jag att jag måste få skriva ner, få skriva av mig. Kanske nå några svar på alla mina luddiga frågor. Jag är 24 år, barnlös, utmattad, och väldigt nere och fylld av ångest. Jag har en underbar kille som älskar över allt annat och han är verkligen den enda för mig. Jag har en väldigt speciell och väldigt stor familj som jag står väldigt nära. Men ändå känner jag mig så ensam. Otroligt ensam, hopplös och dålig. Det är min bild. Och den måste jag våga vara öppen med. Jag slåss för tillfället med massor av spöken som bor i min garderob. De är tjuriga jävlar. Men jag är tjurigare! 

Jag vet inte riktigt vad jag ville få it av det här inlägget. Vet inte ens om jag vågar ha det postat. Jag är bara så förtvivlad att jag måste få ur mig det! Jag vet inte var jag ska vända mig. Så jag vänder mig hit..