Jag vill skriva meningsfulla inlägg. Med vackra ord om vad jag känner. Men jag känner mig bara nere. Kanske är det stressen. Kanske är det att jag inte får vara med dig.. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner eller hur jag ska göra.

Jag träffade iaf en betydelsefull människa idag! En människa jag sårat något så fuktansvärt!
Jag menade aldrig att såra dig. Jag hoppas du vet det! Men jag mådde dåligt och gick igenom en tuff period. Även om jag inte visar det så är jag en (vad jag nu är, kvinna, tjej..?) piip med många känslor i mitt system! Precis som alla andra!
En sak är lite annorlunda dock. Jag har haft knepig höst, vinter och vår. I somras hände något konstigt mig som jag inte trodde kunde hända. Man har lixom aldrig tänkt tanken så nu när det hände så var det som att få se ett spöke och få en smäll på käften samtidigt.
Det är som med texten jag skrev i förra inlägget.
Men jag vill inte skriva om det. Jag vill inte tänka på de.

Jag vill låtsas en enda kväll att vi är vänner, jag vill vakna och då ska allt vara som vanligt. 
Jag vill spola tillbaka tiden till den dagen då jag var vek och gav upp. Till den dagen då jag sårade dig.
Jag är ledsen. Det är väl det jag vill säga.
Förlåt!
Förlåt för att mitt Moment of weakness blev mitt life of regret.



Jag har alltid trott och faktiskt försökt inbilla mig själv att jag är en wonderwoman! En sån som aldrig är ledsen, aldrig tar åt sig av elaka ord eller känner att hon behöver någon. Aldrig ska någon behöva känna att dom måste hjälpa mig, aldrig ska någon behöva tänka att jag har misslyckats och aldrig ska någon tro att jag blivit sårad eller kränkt. Men jag börjar inse nu att jag klarar inte allt. Jag gör misstag, och jag blir sårad ibland! Och jag är inte någon wondereoman! Alla behöver någon! Jag behöver någon!
Det är så synd att det är nu som jag insett allt detta. Jag har lämnat så många vackra människor bakom mig för att dom kommit mig för nära in på livet. Jag har nog känt att dom tar hand om mig och det får mig att må dåligt. Förlåt mig än en gång! Jag vet nu att man inte ska lämna de som vill ta hand om en. Man ska inte skämmas över att man hittat någon som gör dagen lite lättare. Jag är ledsen! 

Finns det någon där ute som kan få mig att känna mig mindre ensam. Ibland är det bara för tufft att ta sig igenom livet helt ensam. Var finns du? Min vän, min älskade, min någon?