Är det nu jag ska känna mig stark? Är det när jag lärt mig säga nej som jag ska känna att damn, jag är en stark, independent kvinna som klarar mig hur bra som helst?
Nja, jag vet inte jag. Jag sitter ensam i min lägenhet med tusentals tända ljus, min filt min hästkudde och deseprate housewives. Men stark?
Nej inte så mycket..
Jag fick en förfrågan om att få komma och ta hand om en vän förrut. Jag orkar inte. Det finns liksom ingen anledning att umgås då det endast är på den andres vilkor! Jag ångrade mig i samma sekund som jag sa nej men det visade sig att den personen inte hade nån lust för att tjata å jag vill inte ångra mig på egen hand så här är jag. Ensam i mina tanttrosor och trasiga linne.

Mamma kom förbi igår. Tragiskt nog så var jag inte hemma så hon lämnade en påse på mitt bord (bland alla andra påsar) och där i låg en underbar grå bh. Att man blir så lycklig över så lite. Är man inte vuxen då? Eller är de då man är vuxen?
Inte kan man som när man är liten studsa och hoppa å visa sin glädje heller. Är man vuxen då? Eller är man död?
Att det ska vara så svårt att visa uppskattning.
Jag har ju över huvudtaget svårt att visa känslor. Oftast blir det helt jävla fel och jag säger saker som jag inte alls menar och som jag inte alls känner bara för att provocera fram en reaktion och sen blir jag irriterad på personen som inte ger mig den stormiga reaktion jag väntat mig och sen blir jag ännu mer arg för att jag är så dum som bara inte säger vad jag känner.
Dumt? You tell me!

Hunden studsar runt här och vill antagligen kelas. Jag kan INTE säga nej!
Mitt liv, min kärlek, min baby!

Puss, M



Ne, tänk vad livet varit lätt om man bara varit en Barbara!

Tack för de fina kommentarerna som jag inte läst eftersom jag inte bloggat! Underbart att ni är här inne och läser trots att jag är dålig på att uppdatera! Kan man kallas dålig helt utan uppdatering? Hmm..
Men nu bor jag hemma igen för första gången på ca 3 månader och datorn kommer att få knappras på lite mera:)

Har ni några svar på mina frågor, ni vet alla de knepiga ni läser om (ja det är riktiga frågor som jag söker svar på), så svara gärna. Eller ställ en motfråga kanske? Eller kanske en helt vanlig fråga? Ovän som bekant, vän och okänd. Svara och fråga. Ingen blir lyckligare än mig!
Diskutra är en varm passion!

Och utan frågor kan inte någon visdom spridas!

Puss, M

Jag är ju ingen bloggare.. egentligen!
Jag älskar att skriva. Men senaste tiden har jag mer skrivit i mina personliga anteckningar än här. Dels för att jag inte bott hemma senaste månaderna och därför inte kunnat blogga och dels för att det jag velat skriva om och kunnat skriva om (skrivlusten måste ju komma till mig) inte riktigt passat in här. Jag delar med mig om mycket här, det vet jag. Jag vet också att många inte riktigt kan förstå hur offentlig man kan vilja vara. Men sån är jag. Jag är en offentlig människa och har väl mer eller mindre alltid varit!

Senaste tiden har jag mer och mer insett hur människorna runt om mig fungerar. Jag blir chockad samtidigt som jag inte alls blir det. Antar att jag väntat mig detta under en lång tid men att det ändå kändes hårdare än jag trott. Jag har helt enkelt blivit lämnad. Jag kan tycka att jag gör allt för att behålla alla dessa underbara människor i mitt liv. Men det räcker inte. Jag är inte mer än människa och jag är glad att jag insett det. Tidigare har jag alltid varit så rädd för att folk ska se allt jag gör som misslyckanden. Men att bli lämnad är inget misslyckande! Det är en vändning i ens liv! Kanske är mitt liv ämnat för något annat? Kanske är det dags att ta tag i allt med studier och det jag alltid velat göra?
Kanske har jag lagt för stor del av mitt liv på att försöka göra just dessa människor lyckliga och nöjda. Kanske borde jag lagt den energin på andra?
Jag vet inte, men jag ångrar inte inte minut att jag lagt all min energi på dem. De har ju ändå på nåt sätt format mig till vad jag är idag? Jag vill inte säga vem, antar att ni reagerade på det, utan vad. Jag tror inte att jag är någon "vem" än. Jag tror att jag kommer utvecklas mycket mer innan jag får en identitet.
Sen är det väl alltid så att när man slutat att utvecklas så är man död? Eller? (igen...)

Näe, jag antar att det är min trötta mörkerhjärna som är framme... Igen får jag väl säga.
Den tar fram mörka, djupa och kanske lite knepiga tankar som får mig att känna mig allmänt nere och lite olycklig samtidigt som mina insikter gör mig lycklig.

Nej, dags att gosa ner mig med min äkta kärlek i livet. Den som får mig att kliva upp och den som ger mig ett leende som skulle vrida sig runt huvudet i flera varv om det inte vore för att öronen satt i vägen... Sally ♥




Utan dig vore livet inget värt. Dumt va? För vad folk kallar hund, kallar jag familj och lycka! ♥